Skjuter fram det där jobbiga.



Idag var det sista gången jag träffade kvinnan, som jag i mitt huvud förknippar till den här låten, innan hon lämnar detta land och åker iväg till framtiden.

Två timmar lång fika, samtalsämnena flöt in i varandra och vi pratade på som vanligt om allt och inget. Om hur kärleken gör ont, om hur våra vänner är riktigt bra, om hur framtiden knappar in och om livet vi vill leva. Så länge som vi möjligtvis kunde satt vi där och skjöt fram det där jobbiga hejdåandet.
När tiden väl kom, då vi omöjligen kunde skjuta fram det längre, då jag var tvungen att skynda mig till min rörlig bild lektion, då hon skulle iväg och växla pengar, då tog vi ett farväl som egentligen inte kändes som ett farväl.

Ingen utsmetad mascara, inga tårar som forsade ner för våra kinder, nej vi kramade varandra hårt och länge, skrattade lite smått, tog en sista bild och gick med ett tapert fejkat leende på läpparna åt två olika håll.
Båda två kollade tillbaka över axeln, skrattade vinkade och vände huvudet framåt igen. Om och om igen såg vi tillbaka på varandra och skrattade åt hur jobbigt det hela var, hur vi båda patetiskt nog låtsades som om vi skulle ses snart igen bara för att det inte skulle göra mer ont och åt hur hela scenen såg ut som en filmscen (det sista stämmer inte riktigt men Johanna kom på det senare).

Men än är hon ju i Sverige, så detta är inget hejdå-inlägg. No way. Tårarna ska inte rinna än, jag skjuter upp dem. För jag vill inte känna det nu. Jag skjuter upp det.
Skjuter upp saknaden och allt som gör ont.  Du är underbar Johanna<3


(Det här och att jag precis såg färdigt på Grey's är för mycket. Nu blir jag nästan arg på att hon åker. Men nej, jag vet hur underbart du kommer ha det. Jag vet hur värt det hela kommer vara sedan. Nej. Inte ledsen. Inte förräns på onsdag. På onsdag är det okej)



tårarna kom visst ändå. korv. korvunge. aaah.

Just everyday life | | 4 comments
Upp