Uppfriskande härligt.

Well anyhow, gymmade under tiden som klassen badade idag. Riktigt skönt faktiskt. Fast det var jobbigt, och speciellt sådär 5/10 minuter in i springandet då benen började krampa och det enda jag ville var att lägga mig på marken och ge upp och sova för all framtid. Men det var bara att fortsätta på maskinen tills det gick över. Lite styrketräning blev det också och jag gjorde ett snabbt konstaterande utav något jag misstänkt; jag har inga armmuskler. haha pathetic.
Men jag går runt och är lite sådär nöjd med mig själv nu eftersom jag inte är en sån som gymmar särskilt ofta. (never!) Härligt värre var det. Ser fram emot nästa vecka!

Nu ska jag gå och städa upp lite i rummet, slänga in en tvätt förhoppningsvis och sen lägga mig i min knarriga säng och ligga och läsa. heaven.



Ylletröjor är bland det bästa som finns såhär då det börjar bli mörkt och kallt.
lovely!
Just everyday life | | Comment

Kolla nuuu.

OM EN KVART BÖRJAR DET ÄÄÄÄNTLIGEEEEN.


GREYS ANATOMY!!!

och jag är bara lite besatt:)

Just everyday life | | 3 comments

Systrarna lika.

Jag kommer ihåg när man var liten och kom hem från skolan helt sprickfärdig med information. Information i form utav iaktagelser, he said- she said historier, någon som fått ett nytt husdjur, läraren som var sur och om vem jag ville leka med. 
Flera gånger har jag fått höra att jag pratade väldigt mycket som barn, men jag tror faktiskt inte att jag är den enda som kom hem varje dag med ett ton att berätta för mamma om den nya tjejen som börjat, för systrarna om att jag varit i snöbollskrig med sexorna eller för pappa om att jag hade en ny tand lös och att jag gjort mål när jag spelade fotboll med killarna på rasten.

      Min lillasyster kom hem från sin kompis och pratar utan paus från då hon kommer in genom dörren, tills dess hon tar första tuggan på sin mat. Varja gång munnen var tom (ibland även innan) kom orden utrinnande igen som i en ström där ingen uppmuntran eller vidare bevis på att man lyssnade behövdes.
Det var ganska komiskt eftersom mamma hade bråttom iväg och därför inte kunde lyssna så hon sa till Trollet om och om igen att hon inte kunde lyssna just nu. Bara för att mötas med en tystnad på kanske en halv sekund tills den lilla pratglada flickan började prata igen. JIKES.
 Sen blev jag irriterad och sa till Olivia ordentligt, då mamma halvt sprang fram och tillbaka och hämtade saker, och informerade min lillasyster om att mamma faktiskt inte lyssnade och inte kunde ta det just nu. 

        Vid vilken ålder ungefär börjar man inse att det man säger inte är intressant över huvudtaget? Att de man berättar det för egentligen inte bryr sig särskilt mycket?

Först när jag tänker på det så tänker jag att det lär man sig vid kanske 11/12 års åldern, men sen inser jag lite skamset att jag fortfarande pratar om sådant som inte är särskilt intressant alls. (hahaha) Ganska ofta dessutom.
Speciellt när jag försöker vara rolig och berätta om något roligt som hänt, men som visar sig vara en sådan händelse som bara är rolig när man är där. DET händer riktigt ofta. Men det är väl lite utav charmen som finns i mig. yeah right.

   Men jag har faktiskt bättrat mig betydligt om man jämför med de där åren i låg- och mellanstadiet och allt man såg och hörde var intressanta saker som man var tvungen att dela med sig utav till mamma.
Framsteg, tummen upp.


Just everyday life | | 3 comments
Upp