En 18 månaders bloggpaus kan vi kalla det

Nu är det här; sista inlägget på 1,5 år. Det är lite konstigt att skriva ett sådant här inlägg, man får lite press på sig när man vet att man behöver göra ett tillräckligt starkt intryck för att folk ska vilja komma tillbaka om 18 månader!
 
Idag är min sista dag i Sverige. Hemma i huset i Bankeryd. Jag tror nog inte att jag förstår det helt och hållet och det kommer jag nog inte göra förrän jag väl är där och har varit där ett tag. När jag tänker på det för mycket så känns det helt sjukt att jag inte kommer vara hemma på så lång tid men om jag istället tänker på allt som jag kommer göra och uppleva och hur gärna jag vill göra det så känns det inte så konstigt alls. Inte så jättejobbigt heller faktiskt. 
 
Om du är lite nyfiken på hur det går eller vill se några bilder så kan du gå in på maggistakestheleeds.blogspot.se där någon i familjen kommer att lägga upp lite från mina mail. Och ja, jag är väldigt nöjd med namnet på den bloggen, trots att den är töntig! 
 
Imorgon bär det av mot mitt älskade England och 18 månader i Leeds! Det känns så otroligt bra och jag är SÅ TAGGAD på att få åka och arbeta med detta underbara folk. Tack för att ni följt mig och peppat mig till att skriva och uppdatera! Tills vi hörs igen kära lilla blogg och ni som av någon konstig anledning faktiskt gått in och läst den ibland- ha helt fantastiska, utmanande, utvecklande och roliga 18 månader!
 
Så don't cry for me Sverige för jag kommer tillbaka! 
 
 
Just everyday life | | Comment

Att inte tycka om Magdalena

Som oftast när man jobbar på ett café så träffar jag många människor. De flesta är ganska rakt på sak och kortfattade så som vi svenskar är. Sen finns det dem mysiga, sköna människorna som tycker det är trevligt med skämt eller två. Det finns även ibland någon som troligtvis inte har pratat med en annan levande varelse på dagar i sträck och därför tömmer hela sitt reserv av ord på en och samma gång när hen ska köpa en semla. Det är bara att le och nicka och höja på ögonbrynen för att visa man lyssnar lite i alla fall. Ibland kräver de också att man klämmer ut sig ett "jasså?" men annars brukar de klara av att hålla igång konversationen rätt bra själva.
 
Självklart har vi ju också våra stamkunder. Oftast är de äldre och köper med sig lite fikabröd eller en mazarin men det kan också så vara någon utav dem som jobbar i en av butikerna i närheten som kommer för att köpa lunch eller fika. Idag kom en utav dessa butiksarbetande stamkunder för att handla fika och just idag fick jag lära mig något nytt om henne. Hon heter Magdalena!
 
Hon är en av de där sköna och trevliga kunderna och vi har pratat och sett varandra på en relativt regelbunden basis i tre år nu men vi har aldrig utbytt namn. Vår kassör vs kund-relation har inte riktigt sträckt sig förbi "Kan inte du säga till mig vad jag är sugen på idag?" och lite trevligt småprat om väder och de godheter som säljs.
 
Just idag hade hon på sig en namnskylt och det var så jag fick reda på att hon heter Magdalena. Leende såg jag på henne och sa "Vilket fint namn du har, jag heter också Magdalena". Jag kände att eftersom jag så extremt sällan träffar någon som heter likadant som jag så var jag tvungen att påpeka det (nu när jag tänker på det så kanske det är första gången jag faktiskt har träfft på någon live som har samma namn som jag). Det direkta svaret som jag fick, tillsammans med en medlidande blick, var "Åh, din stackare".
 
Så jag har tänkt på det nu i efterhand. Denna stackars Magdalena som inte tycker om sitt namn. Vad jobbigt det måste vara att känna så! Att som medelålders kvinna inte vara nöjd med sitt födslonamn. Frågan är då varför hon inte har bytt namn? Eller skulle man vilja göra det även om man inte tycker om sitt namn så mycket? Som tur är så tycker jag faktiskt väldigt mycket om mitt namn (vilket jag också sa till henne; "Va? Gillar du det inte? Jag älskar ju det!"). Jag gillar faktumet att det lite ovanligt utan att försöka för mycket, svenskt och gammaldags. Det enda negativa är väl att det kan låta så formellt när man tilltalas vid det. "Kom hit, Magdalena" låter så mycket värre än "Kom hit, Maggis". Det är därför det är så bra med smeknamn som Maggis för det låter inte alls lika formellt och präktigt.
 
Numera har alltså jag och kund-Magdalena en gemensam nämnare, utöver bådas svaghet för vaniljhjärtan, och om det inte vore så att jag hade jobbat min sista dag idag så hade vi säkert haft många trevliga bonding-moments över detta. För jag har nog faktiskt inte träffat någon Magdalena förut, inte som jag kan minnas i alla fall.    Det hade varit trevligt att ha en Magdalena-vän som gillar vaniljhjärtan men men, jag kanske hittar en Magdalena på mitt nästa jobb. Vem vet?
 
Kan ju också nämna att inte heller kund-Magdalena tyckte om att kallas Maggan, så jag är inte den enda. Så sluta upp med att kalla oss Magdalenor för Maggan! Inte Rallymaggan, Raggarmaggan eller Missionärmaggan. Och inte Magda heller för den delen. Och inte Maggot eller Magnus eller Fille (ja den var ganska random, jag förstod mig aldrig riktigt på den). Nej, jag gillar Maggis så vi kör på det. Okej? Fint. Då säger vi så.
 
(och ja, jag tycker minsann att ordet hen är ganska bra. Åtminstone när det kommer till texter och inte till ett vansinnigt försök på att könsneutralisera barn)

Ur pappas dagbok, 33 år tillbaka

"Till min förvåning så gav hon mig en kyss på kinden och gick upp. Vad gör jag nu...?" 
 
Ja, detta var de ord pappa skrev ner i sin dagbok när han var 21 år gammal och var i England och hälsade på den unga kvinnan som senare skulle bli känd som hans fru och min mor. 
 
Eftersom jag ska åka på mission snart så gav pappa mig sina dagböcker från sin missionstid. Han var 19 år gammal och åkte till Finland i två år. Sammanlagt så är det sju dagböcker från precis innan han åkte tills några månader efter att han kommit hem. Böcker om hans vardagliga liv och tankar. Vissa dagar är inte allt för händelserika utan pratar mest om hur det går för honom att lära sig finskan, andra dagar är det mer som händer. Det står inte så tydligt på dem under vilken tidsperiod de är skrivna så därför var jag tvungen att gå igenom dem lite snabbt när jag fick dem för att avgöra vilken som var först och i vilken ordning jag borde läsa dem. Tänkte ju självklart börja från början så som man brukar göra men sen såg jag den sista dagboken från denna tidsperiod och såg en vissa flickas namn dyka upp oftare och oftare på sidorna så då var jag ju tvungen att börja där. 
 
Det blir som en berättelse om en ganska oskyldig ung man, förvånansvärt självsäker för sin bristande erfarenhet med flickor. Han åker till ett främmande land för att hälsa på flickan som han skrivit brev med under en längre period, flickan som han egentligen inte känner så väl sen innan. Han tar med sig sin syster som förkläde och hälsar på flickan, hennes pappa och hennes mormor. Flickan, som är betydligt mer erfaren men ändå ganska blyg, är ordentlig och mogen men också väldigt flickig, precis rätt för att få honom på fall. Och hon är redan betagen av denna långa, mörkhåriga pojkman. 
 
Därav den första meningen. 
 
Sedan faller allt på plats. Han skriver om hur söt och vacker hon är, hur hon kommer bli den perfekta modern och en underbar fru. Han åker hem, kör på hemma men saknar henne. Åker tillbaka några veckor senare och de bestämmer sig för att de nog ska gifta sig. Sen tar dagboken slut när han några månader senare gör lumpen och de överlever på brev och korta telefonsamtal ibland och pratar om att förlova sig på riktigt.
 
Det är helt underbart att läsa. Att få se den här sidan hos sin egen far i unga åldrar. Jag myser lite inombords åt hur gulligt det är och ler extra mycket när jag ser mamma och pappa. Tänka sig att de var så där söta, unga och nykära! 
Just everyday life, words words words | | 2 comments
Upp