Att inte tycka om Magdalena

Som oftast när man jobbar på ett café så träffar jag många människor. De flesta är ganska rakt på sak och kortfattade så som vi svenskar är. Sen finns det dem mysiga, sköna människorna som tycker det är trevligt med skämt eller två. Det finns även ibland någon som troligtvis inte har pratat med en annan levande varelse på dagar i sträck och därför tömmer hela sitt reserv av ord på en och samma gång när hen ska köpa en semla. Det är bara att le och nicka och höja på ögonbrynen för att visa man lyssnar lite i alla fall. Ibland kräver de också att man klämmer ut sig ett "jasså?" men annars brukar de klara av att hålla igång konversationen rätt bra själva.
 
Självklart har vi ju också våra stamkunder. Oftast är de äldre och köper med sig lite fikabröd eller en mazarin men det kan också så vara någon utav dem som jobbar i en av butikerna i närheten som kommer för att köpa lunch eller fika. Idag kom en utav dessa butiksarbetande stamkunder för att handla fika och just idag fick jag lära mig något nytt om henne. Hon heter Magdalena!
 
Hon är en av de där sköna och trevliga kunderna och vi har pratat och sett varandra på en relativt regelbunden basis i tre år nu men vi har aldrig utbytt namn. Vår kassör vs kund-relation har inte riktigt sträckt sig förbi "Kan inte du säga till mig vad jag är sugen på idag?" och lite trevligt småprat om väder och de godheter som säljs.
 
Just idag hade hon på sig en namnskylt och det var så jag fick reda på att hon heter Magdalena. Leende såg jag på henne och sa "Vilket fint namn du har, jag heter också Magdalena". Jag kände att eftersom jag så extremt sällan träffar någon som heter likadant som jag så var jag tvungen att påpeka det (nu när jag tänker på det så kanske det är första gången jag faktiskt har träfft på någon live som har samma namn som jag). Det direkta svaret som jag fick, tillsammans med en medlidande blick, var "Åh, din stackare".
 
Så jag har tänkt på det nu i efterhand. Denna stackars Magdalena som inte tycker om sitt namn. Vad jobbigt det måste vara att känna så! Att som medelålders kvinna inte vara nöjd med sitt födslonamn. Frågan är då varför hon inte har bytt namn? Eller skulle man vilja göra det även om man inte tycker om sitt namn så mycket? Som tur är så tycker jag faktiskt väldigt mycket om mitt namn (vilket jag också sa till henne; "Va? Gillar du det inte? Jag älskar ju det!"). Jag gillar faktumet att det lite ovanligt utan att försöka för mycket, svenskt och gammaldags. Det enda negativa är väl att det kan låta så formellt när man tilltalas vid det. "Kom hit, Magdalena" låter så mycket värre än "Kom hit, Maggis". Det är därför det är så bra med smeknamn som Maggis för det låter inte alls lika formellt och präktigt.
 
Numera har alltså jag och kund-Magdalena en gemensam nämnare, utöver bådas svaghet för vaniljhjärtan, och om det inte vore så att jag hade jobbat min sista dag idag så hade vi säkert haft många trevliga bonding-moments över detta. För jag har nog faktiskt inte träffat någon Magdalena förut, inte som jag kan minnas i alla fall.    Det hade varit trevligt att ha en Magdalena-vän som gillar vaniljhjärtan men men, jag kanske hittar en Magdalena på mitt nästa jobb. Vem vet?
 
Kan ju också nämna att inte heller kund-Magdalena tyckte om att kallas Maggan, så jag är inte den enda. Så sluta upp med att kalla oss Magdalenor för Maggan! Inte Rallymaggan, Raggarmaggan eller Missionärmaggan. Och inte Magda heller för den delen. Och inte Maggot eller Magnus eller Fille (ja den var ganska random, jag förstod mig aldrig riktigt på den). Nej, jag gillar Maggis så vi kör på det. Okej? Fint. Då säger vi så.
 
(och ja, jag tycker minsann att ordet hen är ganska bra. Åtminstone när det kommer till texter och inte till ett vansinnigt försök på att könsneutralisera barn)
Just everyday life, words words words |
#1 - - bell:

Hahahaha ååh jag älskar dig maggis du är så skön! Du kommer föralltid vara allas maggis resten av smeknamnen är bara att kasta i sjön :) kärlek till dig! <3

Upp